Nils Andersson Hästlägg Höjman/hÖgman
En man med många efternamn. Det första, Andersson, betydde på hans tid, han föddes 1798 på torpet Lerklev på Vareilsnäs på Orust i Stala socken, att han var son till en Anders, nämlilgen Anders Christoffersson Krabbe som var båtsman och Catharina Götesdotter, som kom från Töftedal i Dalsland till Orust. Tyvärr brann Tegneby kyrka och därmed också det arkiv som omfattade Stala socken, men släktforskare på Orust har ägnat åratal att försöka rekonstruera så gott det går, men en del nyttig information har för alltid försvunnit. Nils blir faderlös ganska tidigt och han kommer att tillbringa sina tonår hos sin farfar som inhyst dräng. Farfar hette Christoffer Olsson Hurtig och var avdankad båtsman. Man kan tänka sig att farfar hade mycket att berätta från sina 20 år som båtsman, i både krigs- och fredstid, som kanske lockade Nils att också så småningom pröva på båtsmanstjänsten.
Sedan kommer det intressanta namnet Hästlägg. När Nils träder in på ”scenen” är det med sin fru Maria Andersdotter. De gifter sig 1824 och bor sedan i Myckleby socken, på östra Orust på ett litet torp som heter Eskängen under Bergs gård. Där föds deras första barn. Några år senare blir en båtsmanstjänst ledig i socknen i en rote i närheten. Vid mönstringen approberas, dvs godkänns Nils som båtsman trots att han är ”obefaren”, dvs han har inte varit till sjöss och han får nu det namn som tillkommer båtsmanstjänst nr 69 i Bohusläns 1:a båtsmanskompani och nr 69 får alltid båtsmansnamnet Hästlägg. Så far det ju Högman/Höjman också, men mer om det längre fram!
Båtsmannen
En båtsman var en soldat som hörde till flottan från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet. Båtsmännen hade ungefär samma ställning som knektarna i övrigt. En rote, dvs några gårdar gick samman och bekostade utrustning, hus och hemkall (bete, foder, ved, säd till exempel) för en knekt eller en båtsman. Villkoren fanns i det kontrakt som båtsmannen undertecknat ihop med rotebönderna. Roten skulle förse båtsmannen med lön i kontanter samt utrustning i form av kläder, hängkoj och täcke. Vidare skulle de hålla med bostad, ett litet torp med möjlighet att odla lite och att hålla några djur. Runt jul kunde båtsmannen få lite extra av sin rote. Han gick då runt med en påse och en flaska och däri hamnade både brödkakor, korvar och fläsk och extra ranson brännvin. I kontraktet stod kanske också att han skulle vara rotebönderna behjälplig med vissa tjänster. Nils rote hette Björneröd och bestod av gårdarna Hogen, östra och västra Björneröd och låg i Myckleby socken.
Hur såg vardagen ut för en båtsman? Först och främst var han torpare. Han hade sitt båtsmanstorp att sköta med lite mark och några djur. Förmodligen fanns det en ko och en kviga och säkert några höns. Dessa skulle ha ett bete och framför allt skulle de överleva vintern, så höskörd och lövtäkt var livsviktigt. Familjen skulle också ha mat och dryck. Under första delen av 1800-talet var basfödan gröt, välling och bröd. Potatis började också bli vanligare som gröda under Nils livstid. Alltså plöja, så, skörda, tröska, mala. Arbetsuppgifterna var strängt könsuppdelade i bondesamhället, så djurskötsel, mjölkning, bakning, hus, hem och barn var hustruns lott. I rotekontraktet ingick också att hålla sitt torp i gott skick så reparationer på hus och uthus ingick förstås.
Dessutom skulle han förstås delta i flottans arbetskommenderingar. Bohus 1:a båtsmanskompani var stationerade på Karlskronas örlogsstation, men under de första årtiondena av 1800-talet hörde de till Göteborgs örlogsstation. Vart tredje år kallades båtsmännen in för tjänstgöring ett år alternativt fick de tjänstgöra 4 månader varje år. När en uppfordring till arbete eller krigstjänstgöring kom så marscherade kompaniet till Göteborg.
När Nils Hästlägg skulle iväg fick han och de andra från Orust och Tjörn bege sig till samlingsplatsen Varekil, därefter vidare till Svanesund och sedan samlades kompaniet från hela Bohuslän i Kungälv och fortsatte marschen mot Göteborg. Båtsmännen hade sin utrustning i en säck som förflyttades med häst och vagn men själva fick de ta sig fram till fots. Efter korum på morgonen startade marschen kl 6. Marschtakten var 2-3 mil per dag och man kan tänka sig en flera hundra meter lång defilering framför nyfikna och imponerade bybor. Båtsmännen försökte säkert göra marschen både lättare och roligare med hjälp av sång och säkert också brännvin!
När båtsmännen var framme startade arbetet. Efter vintern skulle fartygen riggas, skaffning skulle bäras ombord, arbetsfördelningen vid rigg, på däck, vid kanoner skulle fördelas. Befälet skulle visa sig och man fick veta vem som var ens närmast överordnade. Nils Hästläggs tid som båtsman sammanfaller inte med några av Sveriges krig, men många linjeskepp seglade på Medelhavet för att skydda svenska handelsfartyg och också för att betala svensk tribut till sjörövare från barbareskstaterna.
Nils Hästlägg är obefaren och därmed hörde han inte till dem som genast fick plats på linjeskeppen utan han får sin första kommendering till lastdragaren Skalbaggen som hörde hemma i Göteborg. Så hans första osäkra steg ombord gjordes i på västkusten. Hur var det för en landkrabba att komma ombord på ett segelfartyg? Sova i hängkoj, massor av nya ord, begrepp, kommandon, nya människor som man inte kände, uppleva sjösjuka, … Ett litet ”smakprov” kommer här från ett segelfartyg som gav sig av i december1769 från Göteborg mot Kanton, Kina:
De manhaftigaste höllo sig fria luften på däck och utsprutade deras elände längs efter sidan, men de svagare måste bärga deras upproriska tarmkäxe uti vederbörades kojor. I den ena vrån låg en kullbytterad kadett och framstötte ett långsamt Ulrik så att kindbenen utspändes som tvenne säckpipor. I den andra satt en frusen jungman med en pyts mellan benen, levererande med full hals hela sin ärtranson tillbaka. En stackare hade ställt sig vid relingen tvärsemot vind, så att halva hans dosis stannade honom på skinnpälsen.
(Min son på galejan av Jakob Wallenberg, utg 1781)
Nästa gång jag hittar Nils i mönstringsrullorna betraktas han som sjövan och tyvärr står det inte till vilket skepp han kommenderas, men det finns säkert i arkiven, även om den informationen ännu inte digitaliserats. Nils Hästläggs båtsmanstid sammanfaller med introduceringen av ångfartyg. Förmodligen låg Sveriges första ångkorvett Thor från 1845 på redden i Karlskrona och kanske tjänstgjorde Nils även där? Han blir pensionerad vid 56 års ålder på grund av ”ålderdom och bräcklighet”. Han får en liten pension från Amiralitets Krigsmanskassan, termen på den tiden var att han var gratialist.
I cirka 30 år var Nils båtsman. Ungefär en tredjedel av tiden tillbringade han i tjänst i både Göteborg och Karlskrona och en stor del ombord på båtar. Under dessa år byggdes en båtsmanskasern i Karlskrona för 500 båtsmän och vi kan vara övertygade att Nils tillbringade några nätter där. Byggnaden imiterade ett skepp genom att golvet var välvt som ett fartygsdäck, mannarna sov i hängkojer och man fick ta sig mellan våningarna med hjälp av lejdare. Mathållning var ensidig för båtsmännen, den bestod mest av korngröt, torkat kött eller fisk, smör och till detta öl och brännvin. På Orust fanns det 79 båtsmän. När dessa skulle fördelas ut på de olika fartygen såg man till att de fick tjänstgöra på olika båtar eller på varven så att, om olyckan var framme, en socken inte skulle förlora allt för många män samtidigt. På det sättet lärde ju Nils känna många från andra delar av landet och som hade andra erfarenheter med sig. Jag vet ju inte heller vart hans seglatser gick och vilka hamnar han besökte, men när han kom hem hade han i alla fall säkert mycket att berätta, fundera på och jämföra med.
Torparen
Nils och Maria bor först som sagt på Eskängen. Det är inte det ordinarie båtsmanstorpet, kanske var inte torpet Roskult som 69:an egentligen skulle bo på i stånd, så familjen bodde kvar på Eskängen? I februari 1839 dör hustru Maria och Nils står ensam med med fyra barn, den yngste, vår morfarsfar Samuel är då knappt fyra år. Redan i juni inträffar nästa tragedi i familjen, äldste sonen Adolf dör också, bara 12 år gammal. Mor och son dör båda i nervfeber, även kallad tyfoidfeber. Nils måste gifta om sig snabbt för annars förlorar han båtsmansplatsen. Man kan inte lämna torp och små barn vind för våg, en båtsman är ju borta ganska långa perioder, upp till ett år kunde det vara. Han gifter sig med Johanna Eliasdotter och de får så småningom också fyra flickor och sedan en son som också får namnet Adolf. Kanske tyckte de nygifta att Eskängen var osunt eller otursförföljt eller så var det helt enkelt flyttdags av något annat skäl. Familjen får ett annat båtsmanstorp i Häröds rote och de flyttar in i ett nybyggd ryggåsstuga vid namn Tegen. I samband med flytten får båtsmannen ett annat namn, nämligen Höjman/Högman, men han är fortfarande båtsman nr 69. I slutet av 1800-talet rensades en hel del namn bort som kanske kunde uppfattas som anstötliga.
Nils hade med sig erfarenheter från en värld som var olik livet hemma på Orust. Han hade mött människor från hela Sverige och han hade bott i en relativt stor stad och säkert besökt andra hamnar och sett skepp som seglat på Medelhavet och snicksnackat med de båtsmän som varit där. Man kan tänka att barnen och hustrurna såg fram emot hans berättelser och kanske också små gåvor när han kom hem igen.
Båtsmännen var läs- och skrivkunniga, de fick delta i olika sysslor ombord såsom timring, snickeri, rephantering, smide, skomakeri, skrädderi med mer. De paraderade i sina uniformer vid kyrkliga högtider och hade nog ett allmänt gott anseende i bygden med sin yrkes- och livserfarenhet. Kanske är det Nils som inspirerar alla hans barn att lämna Orust och flytta till Göteborg? Carl, näst äldste sonen är först, men han drunknar i Göteborgs hamn, sedan följer Samuel som blir arbetskarl, Anna Britta som får jobb som piga. Så småningom kommer de yngre syskonen. Anna Christina blir sömmerska, hon och Anna Britta bor ihop hela livet och gifter sig aldrig. Sedan kommer också lillebror Adolf och han blir murare. Syskonen bor tillsammans på Westergatan 13 i Annedal och när så småningom Nils blir änkeman igen så flyttar han 1881 till sina barn i Göteborg, till Westergatan där han sedan dör 16 september 1883 i ålderdomssvaghet 85 år gammal.
Nils Andersson Hästlägg är vår morfars farfar
Född: 24 juni 1798 på Lerklev, Stala, Orust
Gift: 1:a 30 jan 1824, 2:a ca 1840
Död: 16 september 1883, Göteborg
