Släktkalas.se - Anders Persson

Anders Persson

Året är 1750. Det är november när vi tittar in i huset på höjden ovanför Härsjön vid hemmanet Wattnebol i Rännelanda socken i Dalsland. I vaggan ligger lille Carl på fårfällen och gnäller. Han är bara tre månader gammal så nu är det dags för en ny slurk vid bröstet, men han får vänta för mamma Cajsa och pigan Börta är just nu ute i fähuset. Storasyster Kerstin är lillpiga på gården Medbön hos släktingar så det blir den tolvårige Anders som får vagga och sjunga för lillen i väntan på att mamma kommer in igen. I hörnet, nedanför spisen sitter de två småsyskonen Maria 8 år och Katarina 3 år. Deras 10-årige bror Simon är med pappa Per ett ärende till släkten i Högsäter. Maria vill inte höra mer gnäll så hon lyfter resolut upp lille Carl och ger honom en tyglapp indränkt i mjölk som han får suga på så länge.

Hur är det i Dalsland under 1700-talet? Mitten av århundradet är en relativt fredlig och bra tid för Sverige. Dalsland, som varande ett gränsland, hade härjats ordentligt under 1600-talet i många omgångar. Våldgästning, nedbränning, flykt och död hade plågat bönderna. Men på 1700-talet ljusnade det. Skördarna blir bättre, nya grödor, nya redskap, trädning av jorden och framför allt storskiftet i slutet av århundradet ger mer mat till fler. Nya vindar av frihet och utveckling på alla samhällsområden sprider sig runt om i Västeuropa. Men kyrkan är en mäktig kraft i lokalsamhället. Den råder över familjernas väl och ve. I kyrkonämndens protokoll från Rännelanda kan man följa utvecklingen. Det som slog mig var bland annat hur ofta man klagade på ordningen i kyrkan, Det pratades, skrattades, sjöngs otidiga sånger, tonåringarna bråkade… Men man kan också läsa hur man samverkade kring byggandet av en ny kyrka eftersom den gamla medeltida kyrkan krävde för tunga insatser för att repareras. Och prästen betonade varje år husfaderns plikt att lära alla i hushållet att läsa!

Ja, så ser livet ut för Anders. Som i så många andra familjer under hela 17- och 1800-talet är barnadödligheten stor. Anders har redan mist två syskon. Pappa Per Simonsson är numera husbonde på halva hemmanet men när han kom till gården var han dräng. På gården fanns en jämnårig ung flicka. Hon var dotter till Anders Andersson och när han dör runt 1720 ärver Catarina ”Cajsa” hans del av gården. När de båda blivit vuxna gifter de sig 1734 och barnen börjar komma. Av någon anledning söker sig Per Simonsson till det militära år 1738. Han blir en vanlig knekt, en dragon i Västgöta-Dals regemente, nr 36 i Vadsbo kompani, med soldatnamnet Lövendahl. Rotebönderna som han tjänar är Lycke rote och han ska bo på ett soldattorp som heter Varphögen, men familjen fortsätter att bo på gården Wattneböl även under hans soldattid som faktiskt inte blir särskilt lång. Redan 1742 är han hemförlovad, oklart av vilken anledning. Kanske tyckte Per att knektlivet tog onödigt mycket tid från gårdsbruket och Per lyckades hitta en annan ung man som kunde ta hans plats.

Gårdsbruket var säkert typiskt för sin tid och plats. På Wattneböl odlades havre och korn. På åkrarna såddes också spånadsväxter såsom lin och hampa. I lagården fanns kor, stut, får, grisar. I stallet några hästar. Kanske fanns det höns men det framgår inte av bouppteckningen efter hustru Cajsa. Hon dör 1757 i lunginflammation. Bouppteckningen är mycket detaljerad och i den kan jag också se delar av husgerådet, Cajsas kläder och som sagt vilka djur som fanns och också vad som odlades. Cajsa lämnar också efter sig en rulle blaggarnstyg, dvs grov linneväv till exempelvis lakan, handdukar och arbetskläder så man spann och vävde i hushållet. Min bedömning är att det är ett ganska välbeställt hem där Anders växer upp.

1754, när Anders är 16 år, ska han konfirmeras. Konfirmationen är viktig. Inför präst och församling visar man att man är läskunnig och att man har pluggat in de elementära delarna av kristendomskunskap och därefter anses man vara vuxen. Prästen skriver upp alla konfirmander i kyrkoboken med gårdsnamn och då kan jag se att alla i Anders grupp blir godkända utom just Anders. Efter hans namn står inget. Det KAN ju vara en bortglömd anteckning, men jag tror alltså att han inte släpptes igenom. Och vad det beror på kan man bara spekulera, men det berodde säkert inte på brist på läskunnighet eller bristande intelligens som ni nog förstår när ni läst färdigt. Efter konfirmationen ska de unga flickorna ta en pigplats och de unga pojkarna en drängplats. Oftast blev det hos någon släkting där de unga fick träna på hushållsarbete och konsten att sköta en gård. På så sätt fick de vidgade vyer och nya infallsvinklar på det arbete de vuxit upp med. Anders kommer till en gård i Högsäter som heter Solberg, grannsocknen öster om Rännelanda. Förmodligen är han fortfarande dräng, men han är också redan som 20-åring utnämnd till nämndeman, dvs han sitter med i Valbo häradsrätt som omfattar socknarna Färgelanda, Högsäter, Järbo, Lerdal, Rännelanda, Råggärd, Torp, Valbo ryr, Ödeborg. Hur blir man utnämnd till det? På vilka meriter? Och vad gjorde egentligen en nämndeman? Och en häradsdomare som så småningom Anders utnämndes till?

Att vara nämndeman innebar att sitta i häradsnämnden och delta i häradsrättens överläggningar. Mer eller mindre skuldmedvetna bygdegrannar passerade revy och stammade fram sina nekanden eller avgav mångordiga vittnesmål. Jord skiftades, tjuvar dömdes, barn fick fäder och orkeslösa gamlingar förmyndare. Allt detta och mycket mer därtill som rörde bygdens väl och ve var nämndemannen delaktig i. Nämndemännen satt med vid alla mål under tinget och samma personer återkom ting efter ting. Nämnden leddes av häradsdomaren, han utsågs av häradshövdingen, men sannolikt på nämndens förslag. Som häradsdomare fungerade oftast den i nämnden som hade flest levnads- eller tjänsteår. Han förvarade också en av de tre nycklar som behövdes för att låsa eller låsa upp häradskistan, där bland annat domböcker, häradssigill och böteskassa förvarades. Häradshövdingen och kronofogde hade de andra nycklarna.

Vad krävdes för att bli nämndeman? För att kunna bli en av de tolv i nämnden var man tvungen att tillhöra bondeståndet, vara bosatt i häradet och vara vald till sitt ämbete. Den avgående nämndemannen föreslog ofta själv sin efterträdare (gärna en son eller måg), ett förslag som för det mesta gick igenom. På de flesta håll i landet hade man det redan tidigt så beskaffat, att de olika socknarna inom häradet hade ett visst antal fasta platser i nämnden att besätta. Därigenom kom nämndemännen att representera de flesta delar av tingslaget och kunde därmed täcka det med sin samlade lokal- och personkännedom.
Nämndemännens huvuduppgift var att delta i de tingsförhandlingar som fördes i häradet. Lagen föreskrev att tre så kallade lagtima (ordinarie) ting skulle hållas under året; på en del håll inskränktes antalet till två. Såväl häradshövding som nämnd skulle vara på plats tidigt om morgonen vid tinget, allra senast klockan nio. Ibland inträffade händelser, som föranledde omedelbar rättslig behandling. Det kunde röra sig om fasttagandet av en misstänkt tjuv, ett mystiskt likfynd eller dylikt. Man kallade då till så kallade urtima (extraordinarie/extra) ting, där målet togs upp. Även vid dessa tillfällen skulle nämndemännen ställa upp. Omständigheterna gjorde dock ofta att endast en del av nämnden kunde komma. Då edsvors andra närvarande bönder som fick träda in i de frånvarandes ställe för det aktuella målet.

Men tiden vid tinget upptog bara en del av nämndemannens värv. Många viktiga uppgifter väntade honom däremellan. Han var skyldig att biträda vid syner av olika slag för kronans räkning. Det kunde gälla vid av- och tillträdessyner på officersboställen, soldattorp eller prästgårdar, men också när gränser för allmänningar skulle regleras. Vid skattläggning av nya gårdar deltog nämndemän, så ock vid vägsyner. Man gick upp rågångar och slet ofta ägotvister redan på platsen. Nämndemännen deltog vid mantalsskrivningen och biträdde också länsman i olika avseenden när så krävdes. De fick ofta uppdrag som skatteuppbördsmän och överlämnade stämningar till tings när så behövdes.
Nämndemännen fick genom sina engagemang nära den lokal byråkratin en avsevärd erfarenhet i juridiska spörsmål och anlitades därför också flitigt av grannar och sockenbor för råd och dåd. De gjorde ofta upp bouppteckningar mot ett fastställt arvode, skrev inlagor och brev för andra, tog på sig förmynderskap med mera. Till skillnad från den obligatoriska tjänstgöringen gav denna privata verksamhet vissa inkomster. Ovärderlig var naturligtvis den insyn och överblick de kunde få om sina medmänniskors privata ekonomiska förhållanden - en kunskap många också visste att utnyttja till egen vinning. Man hade också vissa förmåner och friheter som nämndeman bland annat befriades nämndemännen från rotering. Det måste sägas, att ingen nämndeman kunde bli rik på sin syssla. Den största inkomsten fick han sannolikt genom de privata uppdrag, t ex förmynderskap, bouppteckningar med mera som han åtog sig.

Anders är alltså nämndeman. Den som förmodligen föreslog honom till nämndeman var hans farbror Anders Simonsson från granngården Medbön i Rännelanda. Men nu bor alltså Anders på gården Solberg i Högsäter. Där gifter han sig 1764 med sin första hustru, änkan Elin Jönsdotter från Ragnerud. De fem barnen kommer ca vartannat år, men tre av dem dör unga. Sonen Anders och tredje flickan Cajsa är de enda som uppnår vuxen ålder och vid 35 års ålder dör Elin av feber i juli månad 1773. Vid den tiden hade familjen flyttat hem till Wattneböle igen och Anders hade övertagit hemmanet och barnen Anders är 8 år och Cajsa är 3 år, så Anders söker en ny hustru. 1775 gifter Anders sig med ännu en nybliven änka, denna gång från grannsocknen Råggärd. Hon heter Ingrid Halvordsdotter. Hon har också två små barn så det är en full familj som lever vidare på Wattneböle. De fyra barnen får så småningom sex syskon: Elin, Pär, Daniel, Jonas (som blir vår ana!), Gabriel och till sist Maria. Familjen växer och välståndet växer. I lagården står Trinnros, Majaros, Gullaros, Gullkrona, Grannaros… Dessutom kvigor, kalvar, hästar, får, grisar, gäss.

Genom Valbo härads domböcker som finns i Riksarkivet i Göteborg kan man säkert se vilka ärenden som Anders är med i som nämndeman och senare i livet när han blir häradsdomare. Allt det som står ovan om nämndemännens arbete och ersättningar stämmer säkert också med Anders arbete och inkomster. Anders utnämner också sin egen son Anders Andersson till nämndeman när tillfälle ges. Det går bra för häradsdomaren Anders Persson. Man kan se det i just bouppteckningarna som är detaljerat uppförda efter hans föräldrar, hans första hustru och efter honom själv. När han dör finns det för första gången silver- och tennsaker bland de efterlämnade prylarna. Annan lyx: 2 par glasögon, det finns en fin bibel och abc-bok för barnen. Det finns en ridsadel med betsel. Herrn har hundskinnsmössa för vinterritterna, rockar, västar, byxor... Det finns möbler, gafflar och knivar… osv, osv.

När han dör. Ja, även han dör relativt ung. 53 år gammal avlider han i vad man då beskrev som kolik, det vill säga svåra magplågor. Kanske var det brusten blindtarm, tarmvred, njursten, gallsten… Plågsamt var det i alla fall. Efter Anders död sålde Ingrid gården. Jag hittar henne i Högsäter där hon så småningom gifter om sig. Med den nye mannen Bengt Olsson flyttar de till Krokstad och sedan till Hede, till gården Intakan på Elnebacka där hon så småningom dör. Pojkarna Gabriel, Daniel och Jonas följer med henne och de etablerar sig sedan i Hede socken alla tre.
Frågan kvarstår. Varför blev inte Anders Persson, som den ende i den årskullen konfirmander, godkänd?